När hösten närmar sig blir det allt vanligare att dimma bildas nattetid och sedan ligger kvar en bit in på dagen. Definitionen på dimma är att sikten reduceras till under 1 km, detta ska då inte förväxlas med dis då sikten sträcker sig mellan 1 och 2km. Fenomenet dimma uppstår då temperaturen vid marken sjunker till samma värde som daggpunkten varvid luften då är helt mättat på vatten och små droppar måste fällas ut för att hantera vattenöverskottet. Man skiljer på olika typer av dimma tillföljd av hur de bildas, strålningsdimma bildas till exempel genom att värme nattetid strömmar från marken ut i rymden varvid temperaturen sjunker. Störst risk för denna typ av dimma är vid klara kalla nätter. En annan vanligt förekommande dimma är advektionsdimma som uppstår då fuktig varm luft från till exempel hav eller sjöar blåser in över relativt kallt land och då kyls av med dimma som följd. Denna typ är vanligt under hösten och tidig vinter men till våren är det sedan den omvända proceduren som gäller, varm luft från land blåser ut över kallt vatten varvid dimma bildas över sjöar och hav. Dimma kan också bildas då luft ska ta sig över berg och kullar i terrängen eller i samband med fronter.

En generell förutsättning är dock att det måste råda svaga vindar, om det blåser för mycket blandar detta om luften varvid dimman då snabbt löses upp. Den geografiska omfattningen av dimma kan variera kraftigt och vid tjock dimma är det svårt för oss meteorologer att veta om dimman hinner lätta eller inte.